ett annat ögonblick.

vet inte vad jag ska skriva här alltså.

i brist på fantasi och ork att tänka så säger jag att ögonblicket när jag kom hem ikväll och ser finafinafinafrida stå i trappuppgången, ja det var fint.

har ändå tänkt lite grann på hur mycket man tar varann för givet. det känns lite grann som att man hela tiden tänker "jamen hon/han finns ju ändå alltid där", fast omedvetet. det kan vara en kompis, en förälder, pojkvän/flickvän osv.

om det är nånting jag har lärt mig av att ha en av mina bästa vänner 60 mil härifrån så är det att man verkligen ska uppskatta tiden man har tillsammans!!! det tycker jag att man ska försöka tänka på. försöka tänka sig in i situationen hur det skulle vara att inte ha den där personen så nära sig längre.

ja jag är trött och nu babblar jag. hehehe