Att leva med ovissheten om hur du har det, att varje kväll somna med den där förbannade klumpen i magen som inte tycks försvinna. Att ständigt, 24 timmar om dygnet, kunna känna saknaden skava inom mig, som om någon äter upp mig från insidan. Det tar på krafterna, j a g  o r k a r  i n t e. Jag vill bara döda plågoanden inom mig, den som följer varje steg jag tar och ständigt ska envisas med att påminna mig om dig. Alla säger att bara jag håller huvudet högt och försöker tänka positivt så kommer det här gå bra, men tänk om jag inte vill det då? Jag kanske inte vill gå rakryggad och försöka övertyga mig själv om nånting som inte är sant, då skulle det kännas ännu mer som om jag lever i en stor fet lögn.

Dom säger att det tar halva tiden man spenderat tillsammans med nån att komma över den personen. Ett år fick jag tillsammans med dig, 4 månader har gått sen du åkte, alltså får jag stå ut i 2 månader till. Ironi dock.

Jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa dig igen, bara få se att du har det bra. Få säga det där "hejdå" jag aldrig fick chansen att göra. Vet egentligen inte alls varför jag sitter och skriver det här, kände bara att jag var tvungen avreagera mig.