Jag skrattar, och jag är trött, och jag skrattar åt saker som egentligen inte ens är kul. Kan bara betyda en sak: jag är övertrött.

Och är jag övertrött borde jag egentligen sova för att inte förblinda resten av världen med alla smarta ord och idéer jag råkar vräka ur mig titt som tätt. Jag menar, vill ju inte att hela världen ska upptäcka vilket underbarn jag är, då kommer ju alla andra känna sig så underlägsna i min närvaro, det får ju bara inte hända.

Ursäkta så hjärtligt, det här inlägget tjänade ingenting till. Och nu borde jag sova, egentligen.

Du sa att jag hade ristat in mitt namn i ditt hjärta
förevigt, att du aldrig skulle glömma det hur ont det än gjorde.

Förevigt finns inte, och man ska aldrig säga aldrig.
Uppenbarligen gjorde mitt svek riktigt ont, för jag
finns inte kvar hos dig länge. Mitt namn har suddats ut.

Tänker du ens på mig nu för tiden, kommer du ens
ihåg att jag finns? Och om du gör det, när du gör det,
kan du inte känna den där skavande känslan längst inne
i hjärtat, saknaden? För det kan jag.

Skola idag till 14.15, hade franska första lektionen och då fick jag veta resultatet från provet förra veckan. Hade VG med 4 poäng ifrån MVG, gissa om jag är nöjd? Trodde att det skulle gå rent ut sagt åt helvete, för dom få minutrarna jag pluggade så var mina tankar nån helt annanstans.

Tog bussen hem direkt efter skolan, var tänkt att jag skulle vara med älskling nu ikväll med det gick inte, så min kväll har spenderats till stor del framför datorn och TVn. På torsdag får jag mina pengar, nog är dom efterlängtade alltid! Så det blir stan på fredag med elin_coolgirl94 :) Vi har för övrigt ingen SO då, så vi slutar redan 11.25, skönnnt.

Nu ska jag slänga mig i duschen, sen blir det troligtvis sängen tillsammans med bra musik.

puss.

Det är så typiskt, inom loppet av några sekunder var jag så nära att förstöra det som betytt allt för mig, det som jag kämpat så länge med att bygga upp.

Igår var det en hyfsat lugn skoldag, först studiebesök i stan och när vi kom tillbaka till skolan hade vi bara en lektion. När vi hade slutat kom elins mor och hämtade oss, och när jag kom hem var jag så duktig och städade mitt rum, iallafall lite grann av det. Sen kom david en stund på kvällen, mysigt :)

Lördag idag då, får se vad som händer ikväll. Blir väl att fara till älskling om pappa skjutsar mig, annars ska jag väl ut med tjejerna mina. Hur jag än gör blir det säkert en bra kväll.

puss.

Det har aldrig varit svårare att få rätt ord att passa in i rätt tillfälle. Jag försöker verkligen, tro inte annat, men det blir på nåt sätt ändå så fel. Om jag hade kunnat skulle jag ha gett alla fina ord i världen till dig, men jag kan varken det eller gå på vatten.

Det finns få personer som kan få mig att skratta så mycket genom några ord över msn som min käraste partner Elin. Hon lyckas alltid säga (skriva) dom allra knäppaste sakerna vid fel tillfällen så jag har fått garvattacker som mer än en gång fått mina föräldrar att komma in i rummet och fråga vad jag egentligen håller på med. Det är nästan kusligt hur bra vi känner varandra också, hon tar alltid orden ur hjärnan på mig och säger dom millisekunden innan jag ska öppna min mun och säga samma sak, och tvärtom.

Nu är det förmodligen bara dom som känner elin som fattar det roliga i det här, men jag skrattade länge åt det.

Elin: jag kom på nåt smart.. Om man bestämmer sig för att man ska plugga 1 timma varje dag, åså gör man det, då kan man ju allt, hela tiden. NU SKA JAG VARA POSITIV!

Nu ska jag hoppa i duschen, plugga lite, och sen gå och lägga mig i min sköna säng tillsammans med lite bra musik.
puss.

Att leva med ovissheten om hur du har det, att varje kväll somna med den där förbannade klumpen i magen som inte tycks försvinna. Att ständigt, 24 timmar om dygnet, kunna känna saknaden skava inom mig, som om någon äter upp mig från insidan. Det tar på krafterna, j a g  o r k a r  i n t e. Jag vill bara döda plågoanden inom mig, den som följer varje steg jag tar och ständigt ska envisas med att påminna mig om dig. Alla säger att bara jag håller huvudet högt och försöker tänka positivt så kommer det här gå bra, men tänk om jag inte vill det då? Jag kanske inte vill gå rakryggad och försöka övertyga mig själv om nånting som inte är sant, då skulle det kännas ännu mer som om jag lever i en stor fet lögn.

Dom säger att det tar halva tiden man spenderat tillsammans med nån att komma över den personen. Ett år fick jag tillsammans med dig, 4 månader har gått sen du åkte, alltså får jag stå ut i 2 månader till. Ironi dock.

Jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa dig igen, bara få se att du har det bra. Få säga det där "hejdå" jag aldrig fick chansen att göra. Vet egentligen inte alls varför jag sitter och skriver det här, kände bara att jag var tvungen avreagera mig.

Du vet den här känslan av att vara ensammast på jorden, fast man egentligen har massor med vänner. Den här känslan av att inte riktigt passa in, trots att man försöker så hårt att vara precis som alla andra. Känslan av att man skriker inombords, och ändå är det ingen som hör. Det är rätt märkligt ändå..

.. För det handlar inte om hur många vänner man har, utan om hur bra och ärliga kompisarna är. Har du 100 kompisar där du inte litar på någon av dom, så är det inte konstigt om man känner sig lika ensam som en som inte har nån kompis alls. Vänskap på ytan, är vad det är.

.. För det handlar inte om att vara som alla andra, utan om att vara just den unika person du är. Vad spelar det för roll om du passar in eller inte, ifall folk ändå inte kan ta dig som den du är.

.. För det handlar inte om att folk inte hör, utan om att dom inte vill höra. Människor som inte mår bra och behöver hjälp är annorlunda och konstiga, och allt som är annorlunda vill folk slippa undan.