Du vet den här känslan av att vara ensammast på jorden, fast man egentligen har massor med vänner. Den här känslan av att inte riktigt passa in, trots att man försöker så hårt att vara precis som alla andra. Känslan av att man skriker inombords, och ändå är det ingen som hör. Det är rätt märkligt ändå..

.. För det handlar inte om hur många vänner man har, utan om hur bra och ärliga kompisarna är. Har du 100 kompisar där du inte litar på någon av dom, så är det inte konstigt om man känner sig lika ensam som en som inte har nån kompis alls. Vänskap på ytan, är vad det är.

.. För det handlar inte om att vara som alla andra, utan om att vara just den unika person du är. Vad spelar det för roll om du passar in eller inte, ifall folk ändå inte kan ta dig som den du är.

.. För det handlar inte om att folk inte hör, utan om att dom inte vill höra. Människor som inte mår bra och behöver hjälp är annorlunda och konstiga, och allt som är annorlunda vill folk slippa undan.