Du sa att jag hade ristat in mitt namn i ditt hjärta
förevigt, att du aldrig skulle glömma det hur ont det än gjorde.

Förevigt finns inte, och man ska aldrig säga aldrig.
Uppenbarligen gjorde mitt svek riktigt ont, för jag
finns inte kvar hos dig länge. Mitt namn har suddats ut.

Tänker du ens på mig nu för tiden, kommer du ens
ihåg att jag finns? Och om du gör det, när du gör det,
kan du inte känna den där skavande känslan längst inne
i hjärtat, saknaden? För det kan jag.