Jag har så mycket inom mig som bara väntar på att få komma ut, så många ord och tankar. Men eftersom jag inte har någon att prata med så skriver jag här i bloggen istället. Brukar ju kännas bättre när man fått ur sig allt. Har ju inte så överdrivet många läsare, så.

Vet egentligen inte vars jag ska börja eller vad som är felet, jag bara... känner mig konstig hela tiden. Jag vet inte vad som förväntas av mig, men jag försöker så jävla hårt att vara den personen som mina kompisar vill att jag ska vara och dottern min pappa vill att jag ska vara, men jag försöker alltid för mycket eller för lite, känns som att allt blir fel.

Alla säger att det känns bättre när man gråter, men det är lite av ett problem, för jag kan fan inte gråta. Är det nånting som har hänt så gråter jag inte, nej, jag går omkring med ett stort svart hål i bröstet istället med panikångesten runt hörnet. Allvarligt, vad är felet?! Jag vill gråta, jag vill lägga mig i min säng och krama om kudden och lyssna på a different kind of pain och gråta floder som jag gjorde förut. Men jag kan inte. Det går inte, hurfan jag än försöker.

Enda gångerna jag gråter är när jag ser film, och då är det för att jag känner igen mig själv så jävla mycket i karaktärerna i filmen. Det är så mycket lättare att gråta för någon annan än för sig själv. Jag vill kunna bry mig om mig själv också, men det är som automatiskt som att alla andra går före.

Och det här med familjen då. Jag älskar min mamma, hon är den bästa människan jag vet, men det har inte alltid varit så. Under hela tiden mamma & pappa var gifta så har jag varit pappas flicka, och i slutet av deras äktenskap så var det jag som sa åt pappa att jag tyckte att dom skulle skiljas, för att jag inte orkade se han sårad nånting mer.. 12 år, och redan då kom alla andra i första hand. Just då, våren 2007, var jag så förbannad på mamma att jag knappt ville se henne, och då kom pappa och sa: "Julia, du är gammal nog att bestämma själv vars du ska bo", antagligen för att han visste att det skulle bli till hans fördel. Den sommaren mådde jag nog inte så bra, även fast jag inte tänkte på det själv, höll alltid upp den där masken så alla skulle tro det var bra. Jag skadade mig själv också medvetet, kliade och kliade på olika ställen på kroppen tills huden gick sönder och det blev sår. Jag visste att det var fel, men det värsta var att jag inte slutade med det först ett år efter då jag kom på att det jag höll på med var rent idiotiskt.

Nu kom jag på sidospår, men familjen var det. Mamma blev iallafall så småningom sig själv efter skilsmässan och då kom jag på hur jävla mycket jag har missat under hela min uppväxt. Mamma är världens bästa person och även om hon kanske inte är världens mest ansvarsfulla så känner hon mig utan och innan och bäst av allt så litar hon på mig. Pappa däremot förändrades till det sämre efter skilsmässan, speciellt efter att han träffade johanna. Inget illa mot johanna, henne tycker jag om, men jag gillar inte det faktum att hon har förändrat min pappa. Nu har han förändrats från min största idol till en maktmissbrukande människa jag knappt tål att se ibland. Nu när jag verkligen vill och behöver bo hos min mamma mer än nånsin så drar jag samma argument som han hade en gång i tiden, att jag är "tillräckligt gammal för att bestämma själv", men neeejdå, då vill han inte minnas vid att han själv har sagt så en gång i tiden.

Och jag blir så frustrerad, för i den här familjen har jag inte rätt att ha nån åsikt. Vad jag än säger vrider han och vänder på och får det att låta negativt. Spelar ingen roll vad jag tycker, tänker eller känner. Ingen jävel bryr sig.

Men när det har gått så långt att man inte ens känner en endaste procent av saknad när man är borta från pappa och familjen, då har det väl ändå gått för långt? När man har varit borta från dom i 2 veckor och ändå känner att det man minst av allt vill just nu är att fara hem till dom.

Jag hatar vårat stora fula feta röda hus på storforsvägen, jag hatar mitt rum, jag hatar hatar hatar. Finns ingen tid eller plats jag känner mig mer ensam än när jag ligger i min säng i det här huset på kvällarna och ska sova. Vissa nätter går det så långt att jag får panik, och om man frågar mig ska det inte vara så.

Jag är fruktansvärt ensam. Jag har kompisar, men jag vet att det inte är samma sak som förut och att det förmodligen aldrig kommer bli så igen. Och som vanligt så vet jag att det är mitt fel.

Allvarligt, nu måste jag sluta.

Om det nu finns nån bitter jävel där ute som har tänkt påpeka att jag bara skriver det här för att folk ska tycka synd om mig, så kan den personen ta sina idiotiska tankar och köra upp dom nånstans där nån slipper se eller höra dom.

Det är inte ens en liten jävla gnutta synd om mig, och det vet jag alltför väl. Allting är mitt eget fel, and i know it.

Ingen har tvingat er att läsa, jag skrev bara det här för min egen skull. OK?!