Träffade Micke på ica i måndags. Han sa: "Det var ett tag sen".

Det var ett tag sen och jag får så dåligt samvete för det. Jag vet att mamma har sagt till micke tidigare att han ska låta bli att ta kontakt med mig & rebecca, och därför borde det vara jag som tar kontakt med honom.

Men det blir aldrig av. Mamma tjatar på mig hela tiden och säger att om jag verkligen vill träffa honom så ska jag bara fara dit nån dag. Men jag har ingen aning om vad jag ska säga, vad jag ska göra, hur jag ska bete mig osv. Är inte den mest pratglada människan som finns så jag är rädd att det bara kommer bli pinsam tystnad.

Han kom inte ens ihåg min födelsedag. Jag fick iallafall inget grattis. Struntade han medvetet i att inte gratta mig eller betyder jag helt enkelt ingenting längre?

På lördag var det exakt ett år sen. Jag vet inte vad folk har fått för sig för bullshit, men tiden läker inte alla sår. Såren på min utsidan av min kropp har läkt men saknaden är fortfarande lika stor som för ett år sen. Det har bara blivit lättare att hantera. Eller nånting.

Alltså det här låter extremt jättetöntigt och som att jag vill ha massa massa uppmärksamhet och buhubuhu det är så synd om mig. Men det vill jag inte och det är det inte. Så det så.

Jag vet inte jag vet inte jag vet inte jag vet inte och jag blir galen. Jag vill ha tillbaka min familj, min Micke - min pappa.

I övrigt har dagen varit hyfsad. Imorgon får jag sovmorgon till ca 07:00, underbart! Nu ska jag städa, inte fullt så underbart.