Du sa att jag hade ristat in mitt namn i ditt hjärta
förevigt, att du aldrig skulle glömma det hur ont det än gjorde.

Förevigt finns inte, och man ska aldrig säga aldrig.
Uppenbarligen gjorde mitt svek riktigt ont, för jag
finns inte kvar hos dig länge. Mitt namn har suddats ut.

Tänker du ens på mig nu för tiden, kommer du ens
ihåg att jag finns? Och om du gör det, när du gör det,
kan du inte känna den där skavande känslan längst inne
i hjärtat, saknaden? För det kan jag.

-

Vissa saker går aldrig tillbaka till det normala, det vet vem som helst. Vem som helst vet att personer man förlorat aldrig kommer tillbaka och att dom allra flesta människor visar sig vara någon annan än den man trott, i slutändan.

Jag vill vara som vem som helst, vill ha det klart för mig att saker aldrig blir normala igen.

Egentligen borde jag fatta det, men det gör jag inte. Kan inte låta bli att hoppas.

-