maktlöshet. ett steg framåt och två steg bakåt ibland. ibland går det framåt ibland inte.

jag vet ingenting egentligen men jag skäms så otroligt mycket för det finns inte en enda anledning som kan förklara varför. jag vet att det alltid hade kunnat vara värre, det finns folk i hela världen som svälter varje dag och i förhållande till det så är jag väldigt lyckligt lottad. fast det är lite av själva problemet som inte är ett problem men problemet är att i princip allt runtomkring mig är så bra som det kan bli. det finns ingen anledning men tyngden utav rymden är jobbig ibland.

insåg på dopet i lördags hur mycket jag saknar att vara en del av den där familjen och det gör mig ledsen. jag är inte den som gråter ofta alls men fick hålla tillbaka tårarna när jag tänkte på alla födelsedagar jag aldrig mer kommer fara på och familjemiddagar som inte längre gäller för att jag inte är en del av den familjen nu. jag saknar det jag saknar johanna jag kunde prata om allt med jag saknar villemo och det jobbigaste är att veta att min lillasyster växer för varje dag men jag kan inte vara där och se det. jag vet mycket väl att hon finns bara någon kilometer bort men jag är en storasyster på avstånd. jag vill mer än att bara träffa henne nån dag varannan vecka, jag vill lära känna henne även om hon är för liten för att förstå nu. när hon börjar gråta vill jag veta vad som gör henne glad igen istället för att stå där handikappad med känslan av att jag håller i någon okänd människas bäbis, jag vill veta hur hon beter sig när hon är hungrig och trött och jag vill kunna hennes rutiner utantill och jag vill bara vara där.

om jag hade vetat att boden och haparanda i somras skulle vara det sista hade jag tagit vara på tiden. blir arg på mig själv för att jag spenderade hela den veckan med att vara sur och tvär och längta hem. man tar varandra för givet.

ååh jag blir så arg på mig själv för att jag är så sur och arg mot allt och alla hela tiden och ibland vill jag bara låsa in mig själv i en bur där jag inte kan göra någon skada.

fan vad långt det här blev och inget makear sense hejdå.