Den där dåliga magkänslan. Vill gräva ner den nånstans och aldrig mer tänka på den. Men det sägs att man ska lita på den. Även om jag aldrig någonsin litar på mig själv. Kan inte tänka bort även om jag skulle vilja och förlåt mig för det.

 

Och fan vad luddigt men det kommer alltid vara speciellt. Du, det och allt är förändrat och kanske jag också. Helt säkert jag också. Allt förändras med tiden, men till det bättre eller det sämre? Eller bara annorlunda. För mig är det främmande och ostabilt och tryggheten är borta men när jag tänker efter har den kanske aldrig varit där. Men det handlar ändå inte bara om mig och löften är till för att hållas.

 

Min magkänsla brukar ha rätt. Det har vi gemensamt.