För jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brydde mig längre. Men på ett sätt kunde jag inte bry mig mindre.

 

 

Fast egentligen var jag aldrig arg. Bara på mig själv.

 

Efter regn kommer solsken. Det är det fina med livet. Oavsett timmar, dagar, eller veckor av helvete så kommer ljuspunkten så småningom. Det är min trygghet. Att veta att det vänder.

 

Men sen börjar det alltid regna igen. Och jag hatar det. Jag är så förbannat rädd för att vara lycklig för tanken på att något hemskt kommer att hända snart finns alltid där.

 

Jag älskar mitt liv. Vissa dagar lite mindre. Jag har en fin familj, fina vänner och ett jobb jag älskar. Och dom bra dagarna är fler än dom dåliga. Men kan jag aldrig riktigt slappna av och njuta.

 

 

Och jag har klarat mig bra fram tills nu. Varför envisas med någonting som inte funkade första gången och förmodligen inte kommer funka nu heller. Något års tänkande har gjort mig lite klokare. Och bitter. Större delen av tiden har jag velat slå till mig själv ordentligt. Ändå skulle jag inte tveka. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det. Efter all jävla tid som har gått.