Ungefär sex och ett halvt år har det gått sedan jag träffade honom för första gången. Jag föll pladask för denna fantastiska individ och under dessa år har han skänkt mig otroligt mycket glädje.

 

Men nu är det slut med det. Han blir aldrig bättre så nu får han vandra vidare till de evigt gröna ängarna.

 

Och det gör så ont. Det gör så fruktansvärt jävla ont.

 

Aldrig mer kommer han att stå där i sin hage och titta nyfiket på en när man passerar. Aldrig mer kommer han att somna med huvudet i min famn och aldrig mer kommer jag att kunna gå in i hans box och sätta mig där, bara för att komma bort från allt annat. Aldrig mer kommer jag att kunna borra in huvudet i hans man och gråta tills tårarna tar slut. Aldrig mer.

 

Det är ju vid såna här tillfällen jag behöver dig, min bästa vän. Vem ska nu trösta mig när inte du kommer att finnas längre?

 

Älskade underbara fantastiska Allan Road. Finns ingen som du.