Äntligen ser vi ljuset i tunneln. Snart väldigt snart är sommarens helvete över.

 

Packade min väska idag för första gången på flera månader och nu sitter jag återigen i mitt rum hos mamma. Älskade mamma.

 

Saker börjar återgå till det normala och tryggheten som varit försvunnen kommer tillbaka mer och mer.

 

Och idag är en sån här dag då det gör så fruktansvärt jävla ont att tänka på Allan. En mardröm som jag aldrig kommer vakna upp ur. Kan någon förklara för mig hur man accepterar att ens älskade vän inte längre finns kvar? Och jag undrar bara lite grann kanske när det blir lättare att hantera.

 

Min tvååriga lillasyster sa: "Allan är i himlen på sjukhuset och får tårta, han kommer snart ner igen"

 

Annars har jag roat mig med tandläkare och att rida hästar med Sofie idag. Fick prova på en liten flygtur då La Grande inte ville ha kvar mig på ryggen idag och kunde konstatera att marken var ganska hård. Kan inte sitta ordentligt och det känns som att min vänstra skinka är dubbelt så stor som den högra. Hot stuff.